torsdag 21 maj 2009

Arlandatårar då och nu

Mitt gräsänkeliv är slut. Kalle är hemma. Alla är glada. Han hade verkligen inte hellre stannat på rivieran. Usch och fy för det tyckte han. Ungefär så.

Jag har bara hämtat honom på Arlanda två gånger. Uplägget har varierat men jag har varit gravid vid båda tillfällena. Första gången satt jag hemma i novembermörkret och väntade Lovisa medan Kalle backpackade i Thailand en månad. När vi möttes på Arlanda hade jag blivit tjock på riktigt och han hade rakat av sig håret för första gången. (Håret på huvudet alltså.) Sen åkte vi hem till vår 1800-talstvåa i innerstan och myste sådär som bara nuttiputtiga, barnlösa par kan.

Den här gången satt jag hemma i majsolen och väntade Bebisen medan Kalle lajade runt på franska rivieran en vecka. När vi möttes på Arlanda hade jag kanske blivit aningen tjockare, han var lika hårlös som alltid och det var Lovisa som stal showen. Sen åkte vi hem till vår funkisfyra i ungefärinnerstaden och myste så som bara barnfamiljer kan. (Dvs åt pizza framför tv:n.)

Gemensamt för de båda Arlandahämtningarna är att jag var så glad att jag hade tårar i ögonen på vägen dit båda gångerna. För att jag är så kär i killen jag hämtade och för att jag är glad att han är hemma igen.

1 kommentar:

Kajsa sa...

Åh vad gulligt. Och vad härligt för er alla att han är tillbaka (och för oss på jobbet kanske.. hehe).